|
Fortsättning ifrån sidan 3.
Så sträckte Devlin ut en arm och pekade på mig! Jag stod fortfarande som
förstenad och när varelsens ögon vändes emot mig började rummet snurra.
Devlin tog min axel och viskade med sin vanliga röst.
-Var inte rädd, den skadar ingen av oss här. Han är låst av mina befallningar.
Låt honom göra det han ska, jag förklarar allt senare.
Varelsen var med ett jättelikt kliv framme vid mig. Jag försökte backa
men var låst som i ett skruvstäd av skräck. Dess ögon sökte mina och vi
blev stående som frusna en lång stund. Nu efteråt minns jag inte så mycket,
bara att det inte gick att blunda även om jag försökte. Och att i dess
ögon försvann eldsljuset och ersattes av total svärta. Som att stirra
ut i rymden via teleskop. Men inga stjärnor, bara totalt mörker som verkade
sugas inåt i varelsen.
När jag vaknade låg jag på en soffa i våningen. Det var tänt överallt
och bredvid mig satt Devlin på en stol. Det verkade bara vara vi kvar
där. Fönstren var öppnade och luften kändes friskare. Det hade blivit
kväll och det lyste i fönstren mittemot. Jag kände ett lätt illamående
och försökte sätta mig upp.
-Det gick bra. Du har sovit en timme, och kommer snart känna dig bättre.
Ta det lugnt och ligg kvar ett tag.
-Vad hände egentligen? började jag. Vad gjorde… den med mig? Vad… vad
är den för något…
Devlin höjde handen för att lugna mig. Han talade som vanlig med sin lugnande,
låga röst.
-Första gången en människa träffar en Choronzon är alltid omskakande.
Det rubbar hela er världsbild, er vanliga verklighetsuppfattning. Men
du klarade det bra. Jag har sett människor sluta som babblande fånar efter
det som hände dig.
Han lutade sig fram och såg nästan ömsint på mig.
-Du hjälpte oss verkligen. Du kände det kanske, hur den sög kunskap ur
dig. Allt som du läst och vet om morden i Ciudad Juáres har nu upptagits
av den. Medan du tuppade av så gav jag den tydliga order. Den är på väg
till Mexiko nu. Med ett mål, att leta upp dom skyldiga och få dom att
erkänna.
Han lutade sig bakåt och smålog lite.
-Och tro mig, Choronzon kan verkligen få människor att erkänna. Jag har
sett det själv. Hur dom skyldiga först inte tror sina ögon, sen när anklagelserna
kommer börjar blåneka. Det är då den släpper loss elden…
Jag satte mig upp lite för fort, det svartnade för ögonen. Devlin skrattade
till, fick mig att lägga mig ner igen.
-Lugn, i det här fallet så handlar det om att få ett erkännande, inte
att ta döda. Den kan leta upp dom skyldiga som en blodhund letar upp en
rymling. Och den ser rakt igenom en människas lögner. Vid första lögnförsöket
så får dom ett litet smakprov på följderna. En liten eldstunga som bränner
ens ögonbryn. Blixtsnabbt. En plötslig smärta som efter ett rakblad. Fortsätter
man neka så blir det lite värre. Jag har sett den sätta eld på en lögnares
hår. För att med en gest släcka den igen och upprepa frågan. Och tro mig,
dom flesta talar sanning efter det. Dom ber om att få erkänna.
Han lutade sig fram i stolen. Talade lugnande, som en förälder till ett
oroligt barn.
- Den har order att få dom skyldiga att söka upp myndigheterna och erkänna
vad dom gjort. Försöker dom rymma eller ångrar sig så kommer han tillbaka.
Och blir lite hårdare andra gången. Choronzon kan bara ses av dom han
letar upp. Och alla synliga skador efter, låt oss kalla det eld-terapin,
försvinner. Men minnet finns kvar som du förstår.
Devlin blev tyst. Jag låg länge kvar på soffan och tog in allt vad jag
sett och hört. Till slut måste jag ha somnat. Och jag vaknade inte förrän
solen sken in genom fönstren. Det var förmiddag och våningen var tom och
tyst. Jag letade runt i rummen men det fanns ingen annan där. Dörren var
olåst och jag tog mig hemåt igen.
Det var varmare nu, solen flödade, människor med öppna ansikten och lättare
klädsel fick gårdagen att kännas minst sagt overklig. Hade det inte varit
för att jag känt igen våningen så hade det hela kunnat vara en dröm. Jag
återvände till Amnesty nästa dag. Devlin var inte där och på nåt sätt
förvånade det mig inte. Ingen visste vart han tagit vägen. Han hörde inte
av sig eller svarade i telefon. Till slut accepterade vi att han försvunnit
för gott, att han flyttat eller rest hem. Var han nu kom ifrån.
3
Den första rapporten att vårt projekt hade gått över styr kom via Aktuellt
i början av sommaren. Jag tittade lite förstrött, egentligen var jag på
väg ut för en promenad i den ljusa försommarkvällen. Men när jag hörde
Ciudad Juáres nämnas satte jag mig spikrakt upp i soffan med bultande
hjärta. Nyhetsuppläsaren försvann ur bild och en skakig och lite oskarp
bild visade ett torg verkade det. Filmat med en mobilkamera, upprörda
röster hördes och män i polisuniformer försökte hålla undan panikslagna
och skrikande människor.
I mitten av torget kunde man ana höga träkors i en vid ring. Dom oskarpa
bilderna var lite svårtydda men jag såg direkt att det var människokroppar
som hängde på korsen. Svartbrända.
Den svenska uppläsaren hade väldig knapphändig information. Bilderna hade
gentemot mexikanska myndigheters vilja kablats ut över världen. Korsen
hade upptäckts i gryningen och panik hade utbrutit sedan nyheten spridit
sig i staden. En privatperson hade filmat med sin mobilkamera i det allmänna
kaoset och via en lokal tidningsredaktion började den korta och gryniga
filmsnutten sändas ut över världen. Någon närmare information om det makabra
fyndet fanns inte i detta läge.
Telefonens signal fick mig att rycka till. Utan att kunna slita blicken
ifrån tevebilden tog jag luren och nästan viskade fram mitt namn. Det
var Devlin. Han presenterade sig inte.
-Antar att du ser nyhetsinslaget.
Låg, mjuk nästan hypnotiskt spinnande röst.
-Vad i helvete, hackade jag fram. Vad fan är det som har hänt? Det här
var väl inte….
Han avbröt mig med ett lugnande tonfall. -Jag vet Ingemar, något blev
fel. Det är alltid förenat med risker när man släpper loss krafter av
det här slag…
-Men jag hade fattat det så att den gick att kontrollera!
Nu skrek jag.
- Att det var överenskommelsen , vi släppte in den till oss mot att den
utförde våra orde…
Han avbröt mig utan att höja rösten.
-Visst, det är helt rätt, jag ska undersöka saken. Ligg lågt och ta det
lugnt bara. Jag återkommer.
Så var han borta. Och han återkom aldrig. De närmaste dagarna kom fler
och fler rapporter ifrån Mexico. Man hade lyckats identifiera en del av
liken. Dom flesta verkade tillhöra lokala gangsterligor, några var poliser.
En domare fanns med också. Och några "vanliga" privatpersoner. Men motiven
eller dom skyldiga fanns inga spår efter. Det spekulerades naturligtvis
om uppgörelser mellan ligorna i trakten. Myndigheterna var nu mån om att
visa musklerna. Razzior gjordes flera om dan mot den organiserade brottsligheten.
Men jag förstod att kopplingen till kvinnomorden inte hade gjorts. Eller
ville inte göras. Att det inte fanns någon kvinna bland offren borde ha
väckt en del tankar.
Fortfarande inga livstecken ifrån Devlin. Min nummerpresentatör visade
"okänt nummer". Men jag visste var han bodde. Två dagar var jag där till
och från. Ringde på hans dörr, bevakade hans port i timmar. Sista dan
på kvällen satt jag på ett fik tvärs över gatan. Och tittade upp ifrån
tidningen precis när han kom gående mot sin port.
Jag störtade upp och sprang som en vettvilling över vägen. En bil hann
bromsa precis framför mig, jag stödde mig en sekund mot motorhuven och
ett förskrämt kvinnoansikte stirrade på mig genom rutan. Jag hann upp
Devlin precis när han började öppna porten.
-Devlin, var i helvete tog du vägen? Du skulle ju ringa mi….
Han vände sig sakta om. Visade inga tecken till att känna igen mig. Hans
ögon verkade skifta färg precis som vanligt, men så under en sekund glimmade
det till i dom. Intensivt gult, som en uppflammande låga.
-J-jag vill veta vad som hände, varför…..
Hans blick hejdade mig. Nu verkade han känna igen mig, men han verkade
totalt likgiltig inför min närvaro. Rösten var inte mjuk och låg längre.
Iskall. Nedlåtande.
-Jag trodde att du börjat förstå vid det här laget. Choronzon skannade
av all din information om kvinnomorden som du samlat inom dig. Men han
fick också med sig dina känslor inför det hela. Och då menar jag inte
bara din upprördhet och medkänsla. Utan också dom allra innersta tankarna,
vad du skulle vilja göra med dom där svinen. Hur dom skulle få lida, som
dom låtit sina offer lida. Dom där känslorna du inte erkänner för dig
själv eller andra att du har.
Han pausade och såg förbi mig nedför gatan.
- Ganska gammaltestamentliga tankegångar, eller hur? Öga för öga, tand
för tand. Ni människor med er humanistiska fernissa och eviga projicerande
av skuld och ondska på andra. Titta på ditt eget liv, på det sätt du lever
det. All feghet du visar mot kvinnor som älskar eller har älskat dig.
Och hur du får dom att framstå som elaka och onda när dom sedan vänt sin
besvikelse och smärta mot dig. Du som är en sån fin och medkännande människa.
Det sista spottade han nästan ur sig. Han vände sig ifrån mig med trött
avsmak. Jag tog tag i hans axel men skrek till av smärta. Drog till mig
handen som brände som av eld. Så försvann han in genom porten.
4
Jag blev en omöjlighet för min omgivning. Efter några månader fick jag
lämna Amnesty. Det var inte bara för det hårda drickandet och svårigheten
att sköta mitt arbete. Utan framför allt mitt svamlande om Devlin och
vad som hänt uppe i våningen. Om Choronzon och Ciudad Juáres. Om kvinnomorden
och kopplingen till dom brända kropparna. Jag sågs naturligtvis som mindre
tillräknelig. Speciellt som jag kontaktade polisen som först bara skakade
på huvudet. Till slut lät dom några polisassistenter följa mig till Östermalmsvåningen.
Vi ringde på och naturligtvis bodde någon där. Närmare bestämt en försynt
gammal dam som försäkrade polisen att hon bott där i fyrtio år nu, och
ville dom inte kliva in och få en kopp kaffe?
Efter det blev jag varnad, det talades om slösande av polisens tid, falska
anmälningar och gud vet vad. Så jag resignerade mer eller mindre. Inget
jobb, inga vänner kvar som orkade med mig. Till och med mina stackars
föräldrar undvek mig till slut Det vart jag och vodkaflaskan och alla
ältande tankar. Och så gick en tid. När jag inte stirrade likgiltigt på
teven timmar i sträck med flaskan bredvid så sov jag korta, oroliga stunder.
Och vaknade kallsvettig med mardrömmarna på näthinnan.
Jag gick sällan ut, någon timme bara för att handla lite mat och mera
vodka. Jag började googla på internet för att hitta någon ny information
om händelserna. Men det var det vanliga, fortfarande greps misstänkta
i Mexico. Men det blev inga riktiga åtal. Och inga falska erkännanden
heller, Mexico hade världens ögon på sig och tortyr undveks. Den lilla
uppmärksamhet som kvinnomorden hade fått tidigare hade helt dött i skuggan
av dom hängda manskropparna. Vilket resultat jag hade åstadkommit!
Dom enda jag kunde meddela mig med nu var vissa suspekta sajter på internet.
Företrädesvis amerikanska där olika spekulationer och konspirationsteorier
om händelserna i Mexico dryftades. Där kunde jag lägga ut min berättelse.
Till och med dom såg mig som lätt skruvad men man lät mig ändå hållas.
Jag startade till slut en egen hemsida där jag samlade alla information
om mina märkliga upplevelser. Den gjordes i flera språkversioner och fick
faktiskt en del uppmärksamhet. Men naturligtvis inte på det sättet jag
ville.
Jag kom tillbaka till min lägenhet en dag efter dom sedvanliga inköpen
av nödtorft. Första varningssignalen kom på väg uppför trappan. En lättigenkännlig
stickande lukt av rök. Jag sprang dom sista trappstegen. Och möttes av
mina grannars skrämda blickar. Min dörr var det inte mycket kvar av, den
var sönderbränd och hängde på trasiga gångjärn. Konstigt nog kände jag
ingen skräck eller oro när jag gick in i lägenheten. Jag hade väntat på
det här länge nu och det var en lättnad att något hände.
Mina grannar försökte få mig att vänta, polis och brandkår hade tillkallats.
Men jag gick rakt fram till garderoben i hallen och plockade fram en ryggsäck
som var fullpackad sedan länge. Pengar fanns där, kläder och diverse torrvaror.
Jag kastade en blick in i sovrummet. Min dator var en smält plastklump.
Tydligare kunde det inte sägas.
Jag störtade nerför trapporna och någon timme senare satt jag på en buss
till övre norrland.
5
Stugan hade funnits i familjens ägor i generationer och stod oftast tom.
Min proviant höll snabbt på att ta slut men det bekymrade mig inte. Min
enda kontakt med omvärlden var en gammal transistorradio som fungerade
förvånansvärt bra. Mobilen hade jag kastat ut genom bussfönstret redan
utanför Stockholm. Men den stora världen intresserade mig inte som förr.
Däremot ägnade jag mycken tid åt min närmiljö. Städade rummen noggrant
varje dag. Till och med gjorde lite snickeriarbeten på stugan. Drickandet
begränsades till ett glas på förmiddan och ett på kvällen. Och höll mig
övrigt i utmärkt form. Med timslånga promenader i skogarna. Med anteckningsblock,
en penna och lite proviant som enda packning. Låg direkt på mossan när
jag pausade och skrev ned hela historien från början till slut. Det fanns
ingen anledning att ljuga för mig själv längre.
Somnade in ibland och sov tryggt utan några onda drömmar. När jag vaknade
låg jag ett tag på rygg och såg molnen driva över himlen.
6
Dörren splittras med ett slag. Jag ser upp ifrån skrivhäftet och tar mitt
glas. Dricker ur det och reser mig. Choronzon får buga sig djupt för att
kunna komma in. Jag möter honom mitt i rummet. Hans nattsvarta ögon hittar
mina och håller dom fast. Han öppnar munnen och hans tunga är en orm av
eld. -Burn baby, burn säger jag och ler.
Text
©Ingemar Nyström 2010
|
|