HOME
BILDKONST
ART
ILLUSTRATION
ILLUSTRATION
FOTOGRAFI
PHOTOGRAPHY
OM MIG
ABOUT ME

INGEMAR NYSTRÖM
Bildkonstnär och Illustratör

TEXTER


Sid 1 DEMONER OCH ELEFANTER-

Sid 2 EN JAGSVAG JUL-kortnovell

Sid 3 BURN BABY BURN-novell del I

Sid 4 BURN BABY, BURN-novell del II

SPRIDDA ANTECKNINGAR



 

Fortsättning ifrån sidan 3.

Så sträckte Devlin ut en arm och pekade på mig! Jag stod fortfarande som förstenad och när varelsens ögon vändes emot mig började rummet snurra. Devlin tog min axel och viskade med sin vanliga röst.

-Var inte rädd, den skadar ingen av oss här. Han är låst av mina befallningar. Låt honom göra det han ska, jag förklarar allt senare.

Varelsen var med ett jättelikt kliv framme vid mig. Jag försökte backa men var låst som i ett skruvstäd av skräck. Dess ögon sökte mina och vi blev stående som frusna en lång stund. Nu efteråt minns jag inte så mycket, bara att det inte gick att blunda även om jag försökte. Och att i dess ögon försvann eldsljuset och ersattes av total svärta. Som att stirra ut i rymden via teleskop. Men inga stjärnor, bara totalt mörker som verkade sugas inåt i varelsen.

När jag vaknade låg jag på en soffa i våningen. Det var tänt överallt och bredvid mig satt Devlin på en stol. Det verkade bara vara vi kvar där. Fönstren var öppnade och luften kändes friskare. Det hade blivit kväll och det lyste i fönstren mittemot. Jag kände ett lätt illamående och försökte sätta mig upp.

-Det gick bra. Du har sovit en timme, och kommer snart känna dig bättre. Ta det lugnt och ligg kvar ett tag.

-Vad hände egentligen? började jag. Vad gjorde… den med mig? Vad… vad är den för något…

Devlin höjde handen för att lugna mig. Han talade som vanlig med sin lugnande, låga röst.

-Första gången en människa träffar en Choronzon är alltid omskakande. Det rubbar hela er världsbild, er vanliga verklighetsuppfattning. Men du klarade det bra. Jag har sett människor sluta som babblande fånar efter det som hände dig.

Han lutade sig fram och såg nästan ömsint på mig.

-Du hjälpte oss verkligen. Du kände det kanske, hur den sög kunskap ur dig. Allt som du läst och vet om morden i Ciudad Juáres har nu upptagits av den. Medan du tuppade av så gav jag den tydliga order. Den är på väg till Mexiko nu. Med ett mål, att leta upp dom skyldiga och få dom att erkänna.

Han lutade sig bakåt och smålog lite.

-Och tro mig, Choronzon kan verkligen få människor att erkänna. Jag har sett det själv. Hur dom skyldiga först inte tror sina ögon, sen när anklagelserna kommer börjar blåneka. Det är då den släpper loss elden…

Jag satte mig upp lite för fort, det svartnade för ögonen. Devlin skrattade till, fick mig att lägga mig ner igen.

-Lugn, i det här fallet så handlar det om att få ett erkännande, inte att ta döda. Den kan leta upp dom skyldiga som en blodhund letar upp en rymling. Och den ser rakt igenom en människas lögner. Vid första lögnförsöket så får dom ett litet smakprov på följderna. En liten eldstunga som bränner ens ögonbryn. Blixtsnabbt. En plötslig smärta som efter ett rakblad. Fortsätter man neka så blir det lite värre. Jag har sett den sätta eld på en lögnares hår. För att med en gest släcka den igen och upprepa frågan. Och tro mig, dom flesta talar sanning efter det. Dom ber om att få erkänna.

Han lutade sig fram i stolen. Talade lugnande, som en förälder till ett oroligt barn.

- Den har order att få dom skyldiga att söka upp myndigheterna och erkänna vad dom gjort. Försöker dom rymma eller ångrar sig så kommer han tillbaka. Och blir lite hårdare andra gången. Choronzon kan bara ses av dom han letar upp. Och alla synliga skador efter, låt oss kalla det eld-terapin, försvinner. Men minnet finns kvar som du förstår.

Devlin blev tyst. Jag låg länge kvar på soffan och tog in allt vad jag sett och hört. Till slut måste jag ha somnat. Och jag vaknade inte förrän solen sken in genom fönstren. Det var förmiddag och våningen var tom och tyst. Jag letade runt i rummen men det fanns ingen annan där. Dörren var olåst och jag tog mig hemåt igen.
Det var varmare nu, solen flödade, människor med öppna ansikten och lättare klädsel fick gårdagen att kännas minst sagt overklig. Hade det inte varit för att jag känt igen våningen så hade det hela kunnat vara en dröm. Jag återvände till Amnesty nästa dag. Devlin var inte där och på nåt sätt förvånade det mig inte. Ingen visste vart han tagit vägen. Han hörde inte av sig eller svarade i telefon. Till slut accepterade vi att han försvunnit för gott, att han flyttat eller rest hem. Var han nu kom ifrån.

3
Den första rapporten att vårt projekt hade gått över styr kom via Aktuellt i början av sommaren. Jag tittade lite förstrött, egentligen var jag på väg ut för en promenad i den ljusa försommarkvällen. Men när jag hörde Ciudad Juáres nämnas satte jag mig spikrakt upp i soffan med bultande hjärta. Nyhetsuppläsaren försvann ur bild och en skakig och lite oskarp bild visade ett torg verkade det. Filmat med en mobilkamera, upprörda röster hördes och män i polisuniformer försökte hålla undan panikslagna och skrikande människor.
I mitten av torget kunde man ana höga träkors i en vid ring. Dom oskarpa bilderna var lite svårtydda men jag såg direkt att det var människokroppar som hängde på korsen. Svartbrända.
Den svenska uppläsaren hade väldig knapphändig information. Bilderna hade gentemot mexikanska myndigheters vilja kablats ut över världen. Korsen hade upptäckts i gryningen och panik hade utbrutit sedan nyheten spridit sig i staden. En privatperson hade filmat med sin mobilkamera i det allmänna kaoset och via en lokal tidningsredaktion började den korta och gryniga filmsnutten sändas ut över världen. Någon närmare information om det makabra fyndet fanns inte i detta läge.
Telefonens signal fick mig att rycka till. Utan att kunna slita blicken ifrån tevebilden tog jag luren och nästan viskade fram mitt namn. Det var Devlin. Han presenterade sig inte.

-Antar att du ser nyhetsinslaget.

Låg, mjuk nästan hypnotiskt spinnande röst.

-Vad i helvete, hackade jag fram. Vad fan är det som har hänt? Det här var väl inte….

Han avbröt mig med ett lugnande tonfall. -Jag vet Ingemar, något blev fel. Det är alltid förenat med risker när man släpper loss krafter av det här slag…

-Men jag hade fattat det så att den gick att kontrollera!

Nu skrek jag.

- Att det var överenskommelsen , vi släppte in den till oss mot att den utförde våra orde…

Han avbröt mig utan att höja rösten.

-Visst, det är helt rätt, jag ska undersöka saken. Ligg lågt och ta det lugnt bara. Jag återkommer.

Så var han borta. Och han återkom aldrig. De närmaste dagarna kom fler och fler rapporter ifrån Mexico. Man hade lyckats identifiera en del av liken. Dom flesta verkade tillhöra lokala gangsterligor, några var poliser. En domare fanns med också. Och några "vanliga" privatpersoner. Men motiven eller dom skyldiga fanns inga spår efter. Det spekulerades naturligtvis om uppgörelser mellan ligorna i trakten. Myndigheterna var nu mån om att visa musklerna. Razzior gjordes flera om dan mot den organiserade brottsligheten. Men jag förstod att kopplingen till kvinnomorden inte hade gjorts. Eller ville inte göras. Att det inte fanns någon kvinna bland offren borde ha väckt en del tankar.
Fortfarande inga livstecken ifrån Devlin. Min nummerpresentatör visade "okänt nummer". Men jag visste var han bodde. Två dagar var jag där till och från. Ringde på hans dörr, bevakade hans port i timmar. Sista dan på kvällen satt jag på ett fik tvärs över gatan. Och tittade upp ifrån tidningen precis när han kom gående mot sin port.
Jag störtade upp och sprang som en vettvilling över vägen. En bil hann bromsa precis framför mig, jag stödde mig en sekund mot motorhuven och ett förskrämt kvinnoansikte stirrade på mig genom rutan. Jag hann upp Devlin precis när han började öppna porten.

-Devlin, var i helvete tog du vägen? Du skulle ju ringa mi….

Han vände sig sakta om. Visade inga tecken till att känna igen mig. Hans ögon verkade skifta färg precis som vanligt, men så under en sekund glimmade det till i dom. Intensivt gult, som en uppflammande låga.

-J-jag vill veta vad som hände, varför…..

Hans blick hejdade mig. Nu verkade han känna igen mig, men han verkade totalt likgiltig inför min närvaro. Rösten var inte mjuk och låg längre. Iskall. Nedlåtande.

-Jag trodde att du börjat förstå vid det här laget. Choronzon skannade av all din information om kvinnomorden som du samlat inom dig. Men han fick också med sig dina känslor inför det hela. Och då menar jag inte bara din upprördhet och medkänsla. Utan också dom allra innersta tankarna, vad du skulle vilja göra med dom där svinen. Hur dom skulle få lida, som dom låtit sina offer lida. Dom där känslorna du inte erkänner för dig själv eller andra att du har.

Han pausade och såg förbi mig nedför gatan.

- Ganska gammaltestamentliga tankegångar, eller hur? Öga för öga, tand för tand. Ni människor med er humanistiska fernissa och eviga projicerande av skuld och ondska på andra. Titta på ditt eget liv, på det sätt du lever det. All feghet du visar mot kvinnor som älskar eller har älskat dig. Och hur du får dom att framstå som elaka och onda när dom sedan vänt sin besvikelse och smärta mot dig. Du som är en sån fin och medkännande människa.

Det sista spottade han nästan ur sig. Han vände sig ifrån mig med trött avsmak. Jag tog tag i hans axel men skrek till av smärta. Drog till mig handen som brände som av eld. Så försvann han in genom porten.

4
Jag blev en omöjlighet för min omgivning. Efter några månader fick jag lämna Amnesty. Det var inte bara för det hårda drickandet och svårigheten att sköta mitt arbete. Utan framför allt mitt svamlande om Devlin och vad som hänt uppe i våningen. Om Choronzon och Ciudad Juáres. Om kvinnomorden och kopplingen till dom brända kropparna. Jag sågs naturligtvis som mindre tillräknelig. Speciellt som jag kontaktade polisen som först bara skakade på huvudet. Till slut lät dom några polisassistenter följa mig till Östermalmsvåningen. Vi ringde på och naturligtvis bodde någon där. Närmare bestämt en försynt gammal dam som försäkrade polisen att hon bott där i fyrtio år nu, och ville dom inte kliva in och få en kopp kaffe?
Efter det blev jag varnad, det talades om slösande av polisens tid, falska anmälningar och gud vet vad. Så jag resignerade mer eller mindre. Inget jobb, inga vänner kvar som orkade med mig. Till och med mina stackars föräldrar undvek mig till slut Det vart jag och vodkaflaskan och alla ältande tankar. Och så gick en tid. När jag inte stirrade likgiltigt på teven timmar i sträck med flaskan bredvid så sov jag korta, oroliga stunder. Och vaknade kallsvettig med mardrömmarna på näthinnan.
Jag gick sällan ut, någon timme bara för att handla lite mat och mera vodka. Jag började googla på internet för att hitta någon ny information om händelserna. Men det var det vanliga, fortfarande greps misstänkta i Mexico. Men det blev inga riktiga åtal. Och inga falska erkännanden heller, Mexico hade världens ögon på sig och tortyr undveks. Den lilla uppmärksamhet som kvinnomorden hade fått tidigare hade helt dött i skuggan av dom hängda manskropparna. Vilket resultat jag hade åstadkommit!
Dom enda jag kunde meddela mig med nu var vissa suspekta sajter på internet. Företrädesvis amerikanska där olika spekulationer och konspirationsteorier om händelserna i Mexico dryftades. Där kunde jag lägga ut min berättelse. Till och med dom såg mig som lätt skruvad men man lät mig ändå hållas. Jag startade till slut en egen hemsida där jag samlade alla information om mina märkliga upplevelser. Den gjordes i flera språkversioner och fick faktiskt en del uppmärksamhet. Men naturligtvis inte på det sättet jag ville.

Jag kom tillbaka till min lägenhet en dag efter dom sedvanliga inköpen av nödtorft. Första varningssignalen kom på väg uppför trappan. En lättigenkännlig stickande lukt av rök. Jag sprang dom sista trappstegen. Och möttes av mina grannars skrämda blickar. Min dörr var det inte mycket kvar av, den var sönderbränd och hängde på trasiga gångjärn. Konstigt nog kände jag ingen skräck eller oro när jag gick in i lägenheten. Jag hade väntat på det här länge nu och det var en lättnad att något hände.
Mina grannar försökte få mig att vänta, polis och brandkår hade tillkallats. Men jag gick rakt fram till garderoben i hallen och plockade fram en ryggsäck som var fullpackad sedan länge. Pengar fanns där, kläder och diverse torrvaror. Jag kastade en blick in i sovrummet. Min dator var en smält plastklump. Tydligare kunde det inte sägas.
Jag störtade nerför trapporna och någon timme senare satt jag på en buss till övre norrland.

5
Stugan hade funnits i familjens ägor i generationer och stod oftast tom. Min proviant höll snabbt på att ta slut men det bekymrade mig inte. Min enda kontakt med omvärlden var en gammal transistorradio som fungerade förvånansvärt bra. Mobilen hade jag kastat ut genom bussfönstret redan utanför Stockholm. Men den stora världen intresserade mig inte som förr. Däremot ägnade jag mycken tid åt min närmiljö. Städade rummen noggrant varje dag. Till och med gjorde lite snickeriarbeten på stugan. Drickandet begränsades till ett glas på förmiddan och ett på kvällen. Och höll mig övrigt i utmärkt form. Med timslånga promenader i skogarna. Med anteckningsblock, en penna och lite proviant som enda packning. Låg direkt på mossan när jag pausade och skrev ned hela historien från början till slut. Det fanns ingen anledning att ljuga för mig själv längre.
Somnade in ibland och sov tryggt utan några onda drömmar. När jag vaknade låg jag ett tag på rygg och såg molnen driva över himlen.

6
Dörren splittras med ett slag. Jag ser upp ifrån skrivhäftet och tar mitt glas. Dricker ur det och reser mig. Choronzon får buga sig djupt för att kunna komma in. Jag möter honom mitt i rummet. Hans nattsvarta ögon hittar mina och håller dom fast. Han öppnar munnen och hans tunga är en orm av eld. -Burn baby, burn säger jag och ler.

Text ©Ingemar Nyström 2010

 

Sid 1 2 3 4 5

Jag bloggar numera på FACEBOOK, klicka HÄR.
Bloggar även på engelska/ I also blog in english HÄR/HERE.
©2006 Tecknare Ingemar Nyström. No images or portion
of this website may be reproduced without permission.


08 550 164 10 ateljé  |  070 994 15 38 mobil | M@IL