HOME
BILDKONST
ART
ILLUSTRATION
ILLUSTRATION
FOTOGRAFI
PHOTOGRAPHY
OM MIG
ABOUT ME

INGEMAR NYSTRÖM
Bildkonstnär och Illustratör

TEXTER


Sid 1 DEMONER OCH ELEFANRER-Essä

Sid 2 EN JAGSVAG JUL-Kortnovell

Sid 3 BURN BABY, BURN-Novell del I

Sid 4 BURN BABY, BURN-Novell del II

Sid 5 SPRIDDA ANTECKNINGAR



 

BURN BABY, BURN

Om du ser ner i avgrunden länge nog, ser avgrunden ner i dig.
Friedrich Wilhelm Nietzsche


1
Den har kommit nu. Det klirrade i glasen på diskbänken och snart skakade marken av tunga steg som kom närmare och närmare. Träd och buskar slets undan och trampades ner i dess väg. När den kommer fram i gläntan framför stugan stannar den plötsligt upp. Det blir alldeles stilla utanför. Fåglarna har tystnat i dess närhet. Jag väntar lugnt där jag sitter på utdragssoffan med mitt skrivhäfte. Och jag har kommit till slutet av min berättelse. Jag häller upp dagens första glas vodka och fortsätter skriva.

2
Jag lärde känna Devlin under mitt första år hos Amnesty. Jag jobbade så mycket jag kunde på Hornsbruksgatan den våren. Sorterade inkommande materiel, gjorde utskick, raggade stödpersoner. Och fastnade för informationen om kvinnomorden i distriktet Chihuahua i Mexiko. Sedan 1991 hade över 400 kvinnor mördats i och omkring den lilla gränsstaden Ciudad Juáres. Morden var ofta av ren seriemordskaraktär: stympning, sexuellt våld och tortyr. Och den mexikanska regeringen hade inte på allvar försökt lösa brotten. Man utlovade åtgärder men det var mest munväder och spel för gallerierna. Brotten hade till slut börjat accepterats som en del av vardagslivet. Ju mer jag läste och satte mig in i detaljerna, ju mer besatt blev jag av fallen. Det talades om femicide; kvinnomord, utplåning genom könsdiskriminering. Mördarna var en produkt av det mexikanska samhällets kvinnoförakt, machismon. Kvinnorna dog för att dom var kvinnor.

Det var då Devlin kom till Amnestys Stockholmskontor. Med sitt stillsamma sätt blandat med en stark närvarokänsla ingav han direkt förtroende bland personalen. Jag blev den som visade honom tillrätta och fick med honom ut på gator och torg för att samla in pengar. Han var en naturbegåvning, nästan som att han hypnotiserade dom han träffade och talade med. Och det slutade alltid med att dom skänkte rejäla summor till verksamheten och blev stödjande medlemmar. Speciellt kvinnor hade han god hand med, han såg dom djupt i ögonen och talade mjukt och lågt. Fick dom att känna sig utvalda och speciella. Och fick dom att skänka pengar.
Efter arbetet gick jag ofta med honom ut och tog ett glas. Jag var nyfiken på hans bakgrund och ursprung men nu så här efteråt minns jag inget av det han berättade. Som om han gled runt all information om sig själv utan att man märkte det. Han såg ut att komma ifrån Syd-eller Mellanamerika någonstans, mörk hy, bakåtstruket korpsvart hår och …ja, vilken ögonfärg? Den skiftade hela tiden insåg jag senare. Och ett irländskt namn till råga på allt. Hans svenska var dock oklanderlig. Det var vid en av dessa krogkvällar som jag berättade allt jag visste om morden i Ciudad Juáres. Han lyssnade uppmärksamt och nickade, uppmuntrade mig att fortsätta. När det blev tyst och jag drack ur min öl så tycktes han fundera och överväga något.

-Ingemar, vad är det som gör dig mest upprörd? började han.

-Att man inte kan göra något! Jag menar, det har protesterats i åratal nu, mexikanska regeringen drunknar i påtryckningar. Men det händer ju inget på allvar. Dom få som arresterats har ju fått släppas i brist på bevis. Eller så har dom blivit torterade att erkänna.

-Men om jag säger att det skulle gå att få tag i dom som gjort det? Han såg uppmärksamt på mig, verkade väga varje ord noga innan han fortsatte. Och det skulle gå att få dom att erkänna och betala för sina brott? Även om rättvisan inte kan eller vill komma åt dom?
Jag såg skeptiskt på honom.

-Du menar att tvinga dom till erkännande? Då är vi ju tillbaka till samma problem igen.

-Jag menar inte att tvinga oskyldiga människor till erkännande. Jag menar att tvinga dom skyldiga till erkännande! Jag skrattade lite trött och skakade på huvudet. Devlin såg mig allvarligt i ögonen utan att visa minsta tecken på att han drev med mig.

-Och hur vet man det? sa jag lite syrligt.

-Man tar hjälp av dom som ingen kan ljuga för. Han lät det sjunka in och fortsatte. Låt oss säga att jag har kontakter med en grupp som har den sortens kontakter. Och som kan använda sig av och kontrollera dessa speciella ...individer för den här typen av syften.

Varför skrattade jag inte bara och gick därifrån? Eller beställde in mer öl och ledde in samtalet på något annat. Men han hade mig nu. Jag satt med lätt gapande mun medan han beskrev i grova drag vad som skulle kunna åstadkommas, bara man visste hur. Och jag hade slutat protestera, jag nickade bara lite stumt. Det slutade med att jag lovade träffa honom kvällen därpå. Innan han gick gav han mig en adress och sa att han räknade med mig, Och att min frustration snart skulle vara över.
Jag blev länge sittande kvar och stirrade ut i rummet. Till slut gick jag hemåt lätt frånvarande. Utan att förstå att mitt liv aldrig skulle bli sig likt igen. Jag sjukskrev mig dagen efter. Hade sovit oroligt och vaknade redan i gryningen. Jag höll mig inne hela dagen och hittade på olika svepskäl för att inte ge mig iväg. Men till slut klädde jag mig motvilligt och insåg att jag helt enkelt inte kom undan det som komma skulle
. Vårkvällen var ljuvlig, lite kall men med den sorts speciella genomskinliga ljus som bara denna årstid har. Adressen låg på Östermalm och jag stod snart framför en gammaldags tung port i ett murrigt och slitet sekelskifteshus. Jag funderade som bäst på hur jag skulle ta mig in när Devlin plötsligt stod bakom mig.

-Ingemar, jag visste att jag kunde lita på dig. Dom andra väntar på oss.

Han ledde mig till en lägenhet allra längst upp. Devlin knackade tre gånger, väntade, så tre gånger till. Dörren öppnades långsamt. En ung kvinna med långt glänsande svart hår släppte in oss utan ett ord. Och ledde oss vidare in i en mörk jättelik våning. Det luktade unket och instängt. Tunga gardiner var fördragna och dom enda ljuskällorna var några svaga lampor i hörnen. Ett tiotal kvinnor och män väntade på oss i det största rummet. Väggarna var täckta av bokhyllor och gamla målningar i tunga guldramar. En samling levande ljus i mitten av rummet var enda ljuskällan härinne. Alla ansikten vändes emot oss och jag uppfattade nu ett svagt mummel ifrån församlingen. I det dåliga ljuset kunde jag inte urskilja några tydliga drag hos någon. Ingen sa något när Devlin och jag ställde oss hos gruppen som nu samlades vända mot ljusen.
Det svaga mumlandet ökade nu i styrka. Devlin föll in med dom andra och snart hördes hans röst över de andras. Och mumlandet övergick i en entonig sång som fyllde hela rummet. Jag fann mig efter ett tag som hypnotiserad av mässandet och ögonlocken blev tunga. Så blev det plötsligt tyst och endast Devlins röst hördes. Han talade dovt och djupt på ett främmande tungomål. Luften blev som elektrisk och jag fann det svårt att andas. Rummets väggar kom som krypande ur mörkret emot oss.
Så en plötslig kraftig ljuskälla, som en blixt slagit ner i rummet. En fruktansvärd stank gav mig kväljningar och jag tänkte att jag svimmar. Då stod den där. Säkert en två meter lång med jättelika breda axlar. Svart som natten. Munnen öppnades och jag flämtade till när dess väldiga tänder glimmade och en röd tunga gled ut mellan läpparna som på en orm. Och ögonen, herregud ögonen! Som het lava i koncentrerad form, skiftande, rörliga och samtidigt genomträngande. Jag öppnade munnen för att skrika men stod bara och gapade som en idiot, fastlåst av skräck vid golvet. De övriga i gruppen flyttade sig bakåt som för att ge plats åt den. Och då sträckte den på sig, sträckte ut armarna och samtidigt växte två sotsvarta vingar ut bakom dess axlar. Då började Devlin tala till den. Inte mjukt och lågt som han brukade, utan kraftfullt och befallande på ett främmande språk. Varelsen vände sig emot honom, ansiktet förvreds i vrede men han nickade åt det som sades.

Fortsätter på sidan 4!

 
Sid 1 2 3 4 5


Jag bloggar numera på FACEBOOK, klicka HÄR.
Bloggar även på engelska/ I also blog in english HÄR/HERE.

©2006 Tecknare Ingemar Nyström. No images or portion
of this website may be reproduced without permission.


08 550 164 10 ateljé  |  070 994 15 38 mobil | M@IL