HOME
BILDKONST
ART
ILLUSTRATION
ILLUSTRATION
FOTOGRAFI
PHOTOGRAPHY
OM MIG
ABOUT ME

INGEMAR NYSTRÖM
Bildkonstnär och Illustratör

TEXTER


Sid 1 DEMONER OCH ELEFANTER-Essä

Sid 2 EN JAGSVAG JUL-kortnovell

Sid 3 BURN BABY, BURN-Novell del I


Sid 4 BURN BABY, BURN del II

Sid 5 SPRIDDA ANTECKNINGAR




EN JAGSVAG JUL

1
Horst Engsal lämnade Börshuset långt efter att mörkret lagt sin filt av sot över huvudstaden. Små tunna flingor föll mjukt över Stortorget. Torsdagsmötet med ärtsoppan hade dragit ut på tiden och han skyndade på stegen. En lätt obehagskänsla följde hans färd hemåt, det hade muttrats lite ifrån några av akademiledamöterna i mötespausen. Ett uttalande av Horst i Situation Stockholm hade ansets lite olämpligt i just den publikationen, att Horst hade, citat: "svårt för jagsvaga människor". Att det kunde uppfattas som nedlåtande och utan medkänsla mot människor med djupa personliga och sociala problem, den typ av människor Situation Stockholm handlade om.
Horst muttrade lite surt under rockslaget och skyndade på stegen hemåt. Att vara omutligt ärlig och tydlig har alltid varit min ledstjärna, tänkte han. Speciellt som ständig sekreterare i Svenska Akademin! Jag kan inte vara en vindflöjel som anpassar mig efter omständigheterna. Det vore ju direkt…jagsvagt!
Han log lite självironiskt och snubblade till under en hal isfläck. Det var mycket folk i rörelse, alla affärer höll öppet och det lyste inbjudande och varmt ifrån krogarna. Det var fyra dagar kvar till julafton. Just därför såg han inte fyra figurer som följde honom på en tio meters avstånd. De gick nedhukade och mötte inte andras blickar, men höll kursen stadigt efter Horst.

2
När han sneddade ifrån Västerlånggatan ner i en av de trånga gränderna blev han för första gången varse att någon följde efter honom. Två stycken ganska grova män med tunga rockar och mössor neddragna nästan över ögonen. De närmade sig bakifrån och när Horst försökte skynda på stegen såg han två andra män komma rakt emot honom. De skar av hans färdväg och tvingade honom att stanna invid husväggen. De fyra männen stod nu bara någon meter ifrån honom. Han kunde känna den fräna doften av sprit blandat med något mer unket; otvättade kroppar och kläder. Ingen sa något. Snön föll stillsamt ned i gränden. Horst kände sig med ens väldigt trött.
Han suckade och förberedde sig för det som komma skulle. Om jag ger dom min plånbok, tänkte han men det var något i blicken hos den som stod närmast som fick honom att tveka. Mannen hade skarpa mörka ögon i det gängliga ansiktet. Han höll upp senaste numret av Situation Stockholm och så log han plötsligt. Med mjuk och varm stämma började han tala.
Han talade mycket välartikulerat och säkert. Och såg hela tiden med en lätt road glimt in i Horst ögon. Argument för argument smulade han sönder Horst uttalande i tidningen. Och inbjöd också Horst i samtalet. Denne fann det dock svårt att övertygande argumentera emot, vad han än sa så plockade den andre ner det mycket skickligt och utan minsta ansträngning. Horst hade börjat svettas ymnigt, den trötta leda som tyngt honom i början var helt borta. Det mesta klarade han, men inte att på detta sätt visa sig intellektuellt underlägsen en annan man.(Att en intellektuellt överlägsen motståndare skulle kunna vara en kvinna hade han aldrig reflekterat över.)
Till slut blev det helt tyst igen. Horst hängde lite med huvudet. De andra tre männen han inte sagt ett ljud på hela tiden, bara hållit honom fast med sin fysiska närvaro. Så började männen gå därifrån. Horst stod kvar och såg dom röra sig med tunga steg nedför gränden. Men den verkliga förödmjukelsen kom när hans meningsmotståndare plötsligt vände sig om, log lite hemlighetsfullt och sa: -Hälsa till Eva-Britt ifrån Karl!

3
Horst drack djupa klunkar av konjaken och kände sitt inre sakta värmas igen. Färden hem genom gränderna hade skett i en slags dvala. Flera gånger hade han gått fel och till slut snubblat och fallit vid en hal trottoarkant. Han slog hårt i ena knät och byxorna var genomvåta när han huttrande äntligen kommit hem. Nu satt han djupt nedsjunken i en fåtölj och stirrade ned i konjakskupan. Eva-Britt hade oroligt hjälpt honom av med kläderna och pressat ned honom i ett varmt bad under en skur av oroliga frågor. Han hade inte svarat henne utan bara mumlat något om senare, senare…
Nu när han satt framför öppna spisen med en sprakande brasa och när alkoholen började verka så berättade han allt som hänt sedan han lämnat Börshuset den kvällen. När han återgett hälsningen till Eva-Britt ifrån denna Karl så stelnade hon till och lämnade rummet ett tag. Hon kom tillbaka med ett glas vin och satte sig i fönstergluggen. Hon såg ut på gatan där snön fortfarande föll. Det var glesare med människor ute nu och i huset mittemot var bara några fönster upplysta av ljusstakar och julstjärnor. Så började hon tala.
-Jag träffade Karl första gången på en av jämlikhetsseminarierna i Brussel. Han hade varit en lysande stjärna många år i den akademiska världen. Och en verklig expert på genusfrågor. En man med fullkomligt gehör för den typen av problem. Men hans stjärna hade börjat dala redan då, det syntes i hans ögon. Vi jobbade ihop i samma grupp och på kvällarna när vi satt i baren anförtrodde han sig till mig. Det var som om allt vi jobbade för och allt som han hade åstadkommit inte betydde något längre. Som om det hela bara var en tom kuliss, som han uttryckte det. Jag försökte få honom på andra tankar, få honom att ta sig ur den nedstämdhet som förlamade honom. Och mitt hjärta gick ut till honom. Jag försökte trösta honom som bara en kvinna verkligen kan trösta en man. Han grät som ett barn i min famn hela natten. Vi sågs några gånger efter det i Sverige men han gled bara längre och längre ned i sitt elände. Till slut gick han inte att få tag i. Jag hörde att han förlorat sin lägenhet och vi hördes inte av mer.
Horst gick fram till fönstret. I gatlyktornas sken virvlade snöflingorna sakta ned. Nu var gatan helt vit. Ur mörkret lösgjorde sig en man. Han gick sakta och tungt över trottoarens vita puder. Han höll i två plastkassar och ryggen var djupt böjd, blicken stadigt vid marken. När han kom under gatlyktan vilade han sig lite. En cigarettfimp glödde till och lyste upp hans ansikte. Han stödde sig vid stolpen ett tag innan han trött lufsade vidare och mörkret svalde honom för gott.

Text ©Ingemar Nyström 2010

 

Sid
1 2 3
4 5



Jag bloggar numera på FACEBOOK, klicka HÄR.
Bloggar även på engelska/ I also blog in english HÄR/HERE.
©2006 Tecknare Ingemar Nyström. No images or portion
of this website may be reproduced without permission.


08 550 164 10 ateljé  |  070 994 15 38 mobil | M@IL